Steglitsan
av Donna Tartt

1-200   201-400

Han rotade vidare i en tredje låda och fick till slut upp en ny pyjamas som ännu hade prislappen kvar, ful som stryk, renar på lysande blå flanell, inte konstigt att den aldrig blivit använd.

Allt var förlorat och jag hade fallit av kartan: förvirringen över att vara i fel våning tillsammans med fel familj höll på att mala ner mig, och jag kände mig omtöcknad och vimmelkantig, nästan gråtfärdig, som en fånge som tvingats utstå förhör och inte fått sova på flera dagar. Om och om igen tänkte jag: Jag måste hem. Och så för tusende gången: Det går inte.

Han vände sig bort (så att jag missade resten av meningen) och undvek att trampa på en bok som låg uppslagen på mattan och en tekopp med bruna ringar på insidan, innan han istället visade mig en utsirad, stoppad stol, med veck och rynkor och volang samt en sits med intrikata knappar - en turkisk stol som jag senare fick veta; han var en av de få människor i New York som fortfarande kunde klä om en sådan stol.
Bevingade bronsföremål, silverbägare. Dammiga grå strutsplymer i en silvervas. Osäkert satte jag mig på stolskanten och såg mig om. Jag skulle hellre ha förblivit stående, så att jag lättare kunnat ge mig av.


Jag släckte. Rummet var tommare, pappkartonger stod travade utmed väggarna. Ett tunt vårregn träffade fönsterrutorna, och ute på den mörka gården såg jag de skummigt vita blommorna på ett päronträd som avtecknade sig mot det våta teglet.
"Hej", sa hon och knäppte händerna lite hårdare på täcket.
"Hej", sa jag och önskade att jag inte lät så tafatt.
"Jag visste att det var du! Jag hörde dig prata i köket."
84

Han rotade vidare i en tredje låda och fick till slut upp en ny pyjamas som ännu hade prislappen kvar, ful som stryk, renar på lysande blå flanell, inte konstigt att den aldrig blivit använd.

3
Är det möjligt med ironi när världen tagit slut?

Huvudpersonens ironiska kommentar över pyjamasen kommer på de av mest omvälvande och fruktansvärda timmarna i hans liv: befunnit sig mitt i en terrorattack, mamma dör, träffar mystisk flicka och hennes far, som dör, stjäl en ovärderlig tavla. Det är ett ögonblick där jag tror att jag själv hade befunnit mig antingen väldigt nära det som sker, eller kanske tvärtom sett mig själv på mils avstånd, som vore jag en annan person. Men att vara ironisk kräver att man ockuperar mellanrummet mellan dessa - att vara del av något men samtidigt ha avstånd till det - vilket vara osannolikt position för huvudpersonen att befinna sig i. Ironin, och den orimligt skriftspårkliga och vuxna formuleringen, blir påminnelse att det faktiskt är en textlig roman, inte verkligheten som skildras. Det minskar intensitet i vad som skulle kunna vara en väldigt gripande berättelse om en pojke som råkar ut för det som alla barn är rädda för: att förlora en förälder.

92

Allt var förlorat och jag hade fallit av kartan: förvirringen över att vara i fel våning tillsammans med fel familj höll på att mala ner mig, och jag kände mig omtöcknad och vimmelkantig, nästan gråtfärdig, som en fånge som tvingats utstå förhör och inte fått sova på flera dagar. Om och om igen tänkte jag: Jag måste hem. Och så för tusende gången: Det går inte.

3
Fångar trovärdigt sorg generellt och det ensamma, traumatiserade barnet i synnerhet. Även om det är en extrem situation som beskrivs i boken, är det rörande lätt att relatera till känslan av panik när verklighetens ctrl-z inte fungerar och livet motat in en på ett spår man själv inte har någon makt över.
130

Han vände sig bort (så att jag missade resten av meningen) och undvek att trampa på en bok som låg uppslagen på mattan och en tekopp med bruna ringar på insidan, innan han istället visade mig en utsirad, stoppad stol, med veck och rynkor och volang samt en sits med intrikata knappar - en turkisk stol som jag senare fick veta; han var en av de få människor i New York som fortfarande kunde klä om en sådan stol.
Bevingade bronsföremål, silverbägare. Dammiga grå strutsplymer i en silvervas. Osäkert satte jag mig på stolskanten och såg mig om. Jag skulle hellre ha förblivit stående, så att jag lättare kunnat ge mig av.

3
Det jag älskar mest med Steglitsan (hittills) är Tartts känsla för detaljer och atmosfär. För mig är bokens inledande 200 sidor inte i första hand en gripande berättelse om en pojke som förlorar sin mor, utan upptakten till en mycket kultiverad äventyrsroman. Karaktärerna framstår för mig som litet schablonartade, men på ett lyckat sätt. Jag blir inte drabbad av dem men jag älskar att läsa om dem och de har en filmisk kvalitet, något som gör att jag kan se dem framför mig. Detsamma gäller platserna, som Hobies ställe i citatet ovan, familjen Barbours överklasshem, konstmuseet, New York, till och med Theos skola. Det är en värld jag ogärna vill lämna!
159-160

Jag släckte. Rummet var tommare, pappkartonger stod travade utmed väggarna. Ett tunt vårregn träffade fönsterrutorna, och ute på den mörka gården såg jag de skummigt vita blommorna på ett päronträd som avtecknade sig mot det våta teglet.
"Hej", sa hon och knäppte händerna lite hårdare på täcket.
"Hej", sa jag och önskade att jag inte lät så tafatt.
"Jag visste att det var du! Jag hörde dig prata i köket."


3
Theo i Pippas sovrum, den sista gången de ses innan hon tvingas iväg till Texas. De har förlorat nästan allt: sina familjer, sina hem, allt som berättar för en människa vem hon är. Nu, efter katastrofen, omges de av människor som vill få dem att göra saker: rida på hästar, sjunga i barnkörer, spela bordtennis, träna kampsport, vad som helst för att deras sorg inte ska vara så besvärande synlig. (Hur ofta gör vi inte så mot varandra?) Socialarbetare och halvmostrar hotar och rycker upp, rycker bort, tills allt mindre av Theos och Pippas liv återstår. Hur överlever man då? Vems liv är det som fortsätter, och hur räddar man resterna av sig själv? Theo hukar sig, flyr undan och håller sig till de möbler, platser och vänner som dyker upp. Skeppsbrott.


3
Mer läsning:
Carel Fabritius på Wikipedia.
Ett liv med 1200 stulna mästerverk.
Andra samlare: bröderna Collyer och deras 140 ton samling och bilder på det.
Tartt och Dickens, en recension av Stephen King.